”The word ’peace’ is in our everyday life”

Hey friends, or friends to be.

At first, when I heard of Kim’s actions, I was so happy and relieved.
I felt like someone, out there, see more in me than just a headline in a dramatic scene at your local evening news.
He asked us to help him to show you, people of Sweden, the other side. Our side of the story. I told myself: that’s cool. First thing tomorrow morning, when my boss is not around.

Now I’m home. No boss around.
But I feel so tired. I feel small. I think of you guys in your beautiful country, how far you are from all this mess, and I have no idea how I can touch your heart.
How can I make you see my side of the conflict? What the f_k IS my side of the conflict? I’m confused like everybody else here. I’m 30 years old, grew up in north Israel and I’ve spent more nights in bomb shelters than I can even start to count – I’ve seen some things that no child should. Yet, now I’m older, and there’s no hate in my heart. Never was.
I’m not a history master, I can’t tell you who started it all, I don’t even know if there’s hope for my little country. I don’t know the people from the other side.
But I have Arab friends, many of us do.

It’s not a perfect harmony, I won’t lie. Things here are so complicated that I don’t even know how to start. But I do know that in Israel the name ”shalom” (peace) is very common. For people, streets, restaurants, main roads, hotels, schools, villages and more. We answer the phone with ”shalom”, we use ”shalom” as a welcome greeting, and also as goodbye. The word ”peace” is in our everyday life. I was in ”Shalom Aleichem” elementary school.

We have so many songs about peace, about shalom – old and new – songs that are in our Israeli DNA for ever. You must know that. I feel like I have to tell you that. Of course we have our radicals. You have them too. They are everywhere.
The majority of Israel is a real peace seeker. You might find it hard to believe, but shalom, peace, is in our mentality.

But we are tired. I can feel it. I can see it in people’s eyes. It’s been 60 years of non stop fighting. We all got burned really bad. Sometimes I think we’re dealing with a brutal crazy terrorist, and sometimes I feel the need to reach out my hand to them, cause they probably  are tired, just like me.

”T”

Read this letter in Swedish.

Jag heter Oshra och jag har en bekännelse

Jag heter Oshra och jag har en bekännelse: Jag älskar Israel! Verkligen!

Vi har ett otroligt poetiskt språk, vi har storstäder och gröna ängar och gula öknar. Vädret är fantastiskt; det är aldrig för varmt eller för kallt. Vi har stränder och vi har vackra berg. Vårt utbildningssystem är ett av världens bästa; vi uppmuntrar stora tänkare och att tänka utanför ramarna. Vår sjukvård är inte alltför dyr. Vi får lov att säga vad vi tycker och att protestera när det behövs – och vi gör det utan våld. Israel är ett fantastiskt land. Jag älskar det. Verkligen.

Misstförstå mig inte – det är inte alltid lätt för mig att erkänna det. Jag håller inte alltid med om det mitt land gör. Jag är pacifist. Jag har vad man skulle kunna kalla en romantisk syn på livet. Jag väljer detta själv! Jag väljer att vara lite naiv och att tro att om människor vill ha fred så kan de göra skillnad. Jag tror inte att våld är svaret, men jag vet att det finns många tillfällen när det inte finns något annat val.

Det är ingen här som faktiskt vill ha krig. Vi vill leva våra liv i fred, vi vill öppna tidningen och läsa artiklar om fotboll eller vetenskap eller till och med om någon ministers genanta sexfilmer! Allt utom krig.

Vi hatar inte araber. Vi lever tillsammans med dem, arbetar tillsammans med dem, blir vänner med dem. Det är medierna som gör det hela så otäckt. Det är samma medier som alltid visar den smärta och det lidande som folket i Gaza lever med, utan att någonsin nämna de stackars människor som lever i Israel under ständigt terrorhot.

Det är så här: BÅDA SIDOR ÄR DRABBADE. Krig suger för båda sidor! Vi njuter inte av detta. Vi vill bara leva vårt liv i fred, dricka vårt morgonkaffe och koppla av. Vet ni hur svårt det är att koppla av här? Varje gång en överljudsknall hörs tror man att landet är under attack. Varje gång en motorcykel varvar utanför huset så att det låter som varningssirenen så får man hjärtat i halsgropen.

Jag arbetar som grafisk konstnär och illustratör. För en månad sedan, under de senaste bombattackerna, hade jag en kund från Be’er Sheva (i södra Israel) som bad mig att undvika röd färg.. ”Röd färg” är namnet på larmsystemet i södra Israel. Tänk er en värld utan röd färg! En värld där rött är färgen för passion och energi, i stället för terror och skräck…

Slutligen – vi vill bara leva vårt liv och låta andra leva sitt. Detta är Israels verkliga folks röst.


Oshra Pahima-Shemesh

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.

Yossi från Jerusalem

Min Israelberättelse.
Hej, jag heter Yossi och jag kommer från Jerusalem, Israel.
Jag är 23 år och arbetar för ett israeliskt företag i Nederländerna. Jag tänker berätta om en kort period i mitt liv – mina tonår.

Som ni kanske vet, har Israel utsatts för många bombattacker under en lång period. Detta har varit i form av bomber på bussar, självmordsbombare i restauranger, i shoppingcentra och på andra ställen.
Som tonåring, när jag gick på gymnasiet, var jag rädd för att åka buss till skolan, vilket gjorde att jag var tvungen att åka hemifrån två timmar tidigare tillsammans med min mamma eller gå fram och tillbaka till skolan, 7 km i vardera riktningen.

Den 22 april 2004 – en självmordsbombare på buss nummer 14 i Jerusalem. En klasskamrat till mig var på väg till skolan med några andra elever. Efter några minuters bussresa sprängdes bussen av en självmordsbombare. Som ni säkert kan tänka er var detta en fruktansvärd morgon för mig och mina klasskamrater. Min klasskamrat skadades allvarligt i benet, men som tur var lyckades man rädda hennes liv. Hon tillbringade sex månader på sjukhus. En elev från min skola dog i attacken – 18 år gammal.

En annan gång, den första kvällen på Sukkot (judisk högtid). Jag kommer knappt ihåg detaljerna. Jag vaknade av att en kraftig explosion hördes i mitt hus, jag tittade ut genom fönstret och allt jag kunde se var svart rök. Det var en bilbomb på parkeringen till mitt hus. Tack och lov var terroristen rädd för att lämna bilen någon annan stans. Han lät den bara vara på en privat parkering och ingen skadades..

Det finns mer att berätta, men låt oss vara lite positiva och berätta om bra saker.
När jag var soldat i Israels försvar var jag ofta stationerad vid vägspärrarna mellan israeliskt och palestinskt område. Jag talade med tusentals palestinier varje dag. Jag var alltid tvungen att hålla i åtanke att orsaken till att jag var där var att vem som helst av dem kunde vara nästa terrorist som ville bli en ”shahid” (martyr), men jag visade dem alltid respekt.
Jag hörde många av dem beklaga sig över livet under den palestinska regeringen samt över Israels vägspärrar och över att de var tvungna att passera genom vägspärrarna varje dag.

Den som jag minns bäst, är dock en gammal man som bor i Gaza. Det var fredag eftermiddag och jag stod vid vägspärren mellan Ramallas bosättningar och Modi’in (3 mil från Jerusalem). En äldre man kom fram till vägspärren utan särskilt tillstånd att passera från Israel till Västbanken. Han berättade att han varit i Jordanien för en operation och att han nu ville återvända till familjen i Gaza. Vid den tiden på dagen var kontoret som utfärdade tillstånden stängt och han kunde inte få sitt tillstånd, vilket betydde att han inte skulle komma hem till sin familj. Jag var ansvarig officerare den dagen och jag ringde ett antal samtal till personen som var chef för tillståndskontoret och jag lyckades så småningom ordna ett tillstånd åt honom. Det som jag kommer ihåg med absolut tydlighet är följande mening: ”Jag önskar för min egen skull att Israel vinner och att vi alla kan leva under israeliskt styre”.
Jag vill bara berätta för er, kära svenska folk, att det finns två sidor av samma mynt. Det finns bra och dåliga saker. Det är det enda ni behöver känna till. Israel är inte att likställa med ondska. Det är bara ett litet land som vill leva i fred i den enda judiska stat som finns.

Tack!
Yossi.

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.

My name is Oshra and I have a confession to make

My name is Oshra and I have a confession to make: I love Israel! I really do.

We have the most poetic language, we have city landscape as well as green meadows and yellow deserts. The weather here is phenomenal, it is never too hot or too cold. We have the beach and we have beautiful mountains. Our education system is one of the best in the world, we encourage great minds and thinking out of the box. Our health insurance is not that expensive, we have the ability to speak our minds and protest when necessary, and we do it non violently. Israel is a great country. I love it. I really do.

Don’t get me wrong though, it is not always easy for me to admit that. I don’t always agree with my country’s actions.
I am a pacifist. I have, what you might call, a romantic point of view to life. I choose to have this point of view! I choose to be a little naive, to believe that if people want peace they can make a difference. I don’t believe that violence is the answer. I do, however, know that there are many times that there is no other choice.

Non of us here actually wants war. We want to live our lives in peace, we want to open the newspaper and read articles about soccer or science or even ministers embarrassing sex tapes! Anything but war.

We don’t hate Arabs. We live with them, work with them, befriend them. It’s the media that makes it so nasty. It’s the same media that constantly portrays the pain and suffering of the people in Gaza, completely neglecting those poor people living in Israel, under a constant threat of terror.

Let me break it to you: BOTH SIDES SUFFER. War sucks, for both sides! We don’t enjoy this. We just want to live our lives in peace, drink our morning coffee, kick back and relax. Do you know how hard it is to relax around here? Every time you hear a supersonic boom you are sure your country is under attack. Every time you hear a motorcycle outside that sounds like a siren your heart drops a beat.

I am a graphic artist and illustrator. About a month ago, on the latest bomb attacks, I had a costumer from Be’er Sheva (southern Israel) asking me to not use the color red. ”Red Color” is the name of the alarm system in the south. Imagine a world without the color red! A world in which red is a color for passion and energy instead of terror and fear…

The bottom line is- we just want to live and let live. This is the voice of the real people in Israel.


Oshra Pahima-Shemesh

Read this letter in Swedish.

Ett brev från Israel till svenskarna

Hej, mitt namn är Koby.
Jag är en helt vanlig israel. Jag är 36 år, gift och pappa till två små flickor: en som är tre år och en som är åtta månader..
Vi bor i Ashdod, en stad med 250 000 invånare som ligger bara 25 minuter med bil söder om Tel Aviv.
Ashdod ligger vid Medelhavets strand och har en underbar vit sandstrand. Vi älskar att åka till stranden, bada, dricka en kopp kaffe i något trendigt kafé, njuta av havsutsikten eller låta barnen leka på stranden.

Jag antar att några av er har hört en del om Israel och jag gissar att det ni har hört inte är så trevligt. Därför beslöt jag att berätta lite om mig själv och mitt liv, och på så vis kanske ge er ett annat perspektiv av mitt land och hur israeler lever.

Båda mina föräldrar kom till Israel från andra länder. Min pappa kommer från Iran och min mamma kommer från Ryssland. De träffades här, i Ashdod. De upplevde båda problem som nyanlända invandrare i ett nytt land och var tvungna att anpassa sig till en ny och främmande miljö. De har dock båda acklimatiserats ganska väl. Min mamma utbildade sig till gymnasielärare och min pappa har en byggnadsfirma.

Jag kommer ihåg att vi hade vänner från Gaza när jag var barn – de arabiska entreprenörer min pappa anlitade. De brukade komma hem till oss och vi brukade äta lunch tillsammans – min mamma tyckte alltid det var roligt när de berömde hennes mat. Vi brukade prata om arbete, och om växande barn och giftermål och vi brukade skratta ihop.
Jag kommer ihåg vägen från Gaza till Ashdod. Varje morgon kom tusentals bilar från Gaza, fullpackade med så många människor som ryms i en Peugeot 404, som kom till Israel för att börja dagens arbete. På kvällen åkte de alla tillbaka. På lördagarna brukade min pappa och vår granne köra till Gaza för att handla mat: duvor, räkor och bondbönor. Vår granne brukade laga fantastiska rätter av detta. Dessa var goda tider.

Sen startade intifadan. Araber attackerade israeler överallt. Det var inte längre tryggt att åka till Gaza och gränsen var stängd. Inga araber kom till Israel. 1994 träffades vi igen under en kort tid efter fredsförhandlingarna, men sen började självmordsbombningarna i Israels städer och araberna fick inte längre komma in i Israel. Vi höll kontakten med våra vänner i Gaza under en tid. Vi pratade i telefon och hoppades på bättre dagar. Men det blev inte bättre. Alla band med Gaza bröts.

Den 30 januari 2001 började araberna skjuta raketer mot befolkade samhällen i Israel (kibbutzer och jordbrukskollektiv). Den 6 april 2001 avfyrades den första raketen mot en israelisk stad – Ashdod, som är den stad som ligger närmast Gaza. Vi trodde det var ett misstag, en engångsföreteelse. Men så var det inte. De israeliska samhällena runt Gaza blev skräckfyllda platser att bo, med dagliga attacker från araberna med raketer och granater. Människorna i dessa samhällen har 15 sekunder på sig att söka skydd efter det att sirenen hörs. Den 28 december 2008 avfyrades de första missilerna mot min hemstad.

Jag kommer väl ihåg den dagen. Det var en lördag. Jag och min bror hade åkt på en kort utflykt till de vackra omgivningarna runt Beit Shemesh. På vägen dit såg vi många krigsplan som lyfte från sina flygbaser. Det var konstigt eftersom det var en lördag. Lördagen är den judiska vilodagen och inget arbete av något slag eller några aktiviteter görs denna dag, i synnerhet inte militära aktiviteter. Jag slog på radion och hörde att Israel vidtog motåtgärder för 60 raketer som araberna hade avfyrat tidigare mot israeliska städer. Jag ringde min fru (hon var gravid i sjätte månaden) och sa till henne att be vår granne att omedelbart öppna husets skyddsrum. Jag hade mycket onda aningar.

Nittio minuter senare ringde min fru. Hon sa ”vi hörde nyss sirenen och raketer har träffat staden. Kom hem”. Jag var i chock. Några dagar senare träffade en raket en taklägenhet i en byggnad bara 30 meter från vårt hus.

ashdodashdod

Från och med 2008 har Ashdod utsatts för otaliga raketattacker från Gaza. Mellan nionde och trettonde mars 2012 utsattes Israel för ett av de värsta raketattackerna någonsin. Araberna avfyrade mer än 300 missiler från Gaza in i Israel och många av dem träffade Ashdod. En missil träffade en butik som låg precis bakom vårt hus – den historien berättades till och med av BBC.

http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-17343600

Det här är vi när vi springer under en raketattack:

Så här låter det:

Jag hoppas våra vänner i Gaza kommer ihåg oss och att de inte hatar oss. Jag vet inte vad de lär sina barn och barnbarn, men jag hoppas att det inte är hat.
Sedan 2001 har mer än 12 000 raketer av olika slag avfyrats från Gaza mot israeliska städer. Varje gång sirenen hörs, har vi 45 sekunder på oss att ta skydd. Jag och min fru måste springa två våningar ner med vår 3-åring och vår bebis till skyddsrummet. Ibland hörs sirenen mitt i natten när vi ligger och sover. Men jämfört med andra har vi det bra – israeler som bor närmare Gaza har bara 15 sekunder på sig.

Min 3-åriga dotter är traumatiserad. Hon skakar i mina armar varje gång sirenen hörs. Hon kramar mig hårt och vill inte släppa taget på mycket länge. Hon frågar mig: ”Pappa, varför kommer sirenen till oss?”. Vad ska man svara sitt barn när hon frågar detta? Att araberna hatar oss och vill att vi ska dö? Hur kan jag förklara detta för ett litet barn?
Nej, vi lär inte våra barn att hata. Vi lär dem hopp, kärlek och respekt.
I synnerhet i dessa tider, säger vi till vår dotter att det är ok att vara rädd. Vi är också rädda. Vi berättar för henne att så länge vi följer säkerhetsreglerna kommer vi att klara oss. Det är det hela. När hon blir större kommer hon själv att besluta hur hon ska bedöma den situation vi lever i.

Jag är en helt vanlig israel. Det här är min berättelse. Om ni inte har hört det på nyheterna ska ni inte tro att det inte hände. Det är de som rapporterar nyheterna som hindrade er från att få veta.

Med vänlig hälsning,

Koby Shamsian

Ashdod, Israel.

Översättning: Ingrid Olsson
Read this letter in English.